Hej bloggen!
Ja, nu har vi vart borta i 16 dar.
Och den sk. "semestern" blev ju långt ifrån vad vi hade tänkt oss.
Blekinge va mer än bra. Mamma, pappa, småbröder.
Hade verkligen saknat dom massor!!!
Har knappt hunnit med nån kontakt med omvärlden, bara fokus på de som hänt här.
Har verkligen inte haft tid, o när jag haft tid har jag inte orkat.
Men det har ändå vart bra, trots allt.
Nu befinner vi oss i Grönhögen, södra Öland.
Åker hem, tillbaka till Sthlm ikväll.
Den här semesterna kan summeras med enkla ord; Död, känslor, organiserat kaos, värme & stress.
4 barn har längre ingen mamma.
En 14årig dotter är sen 2år redan död.
Självmord.
Den äldsta av småbarnen är 3, snart 4 år.
En pappa står ensam kvar, mitt i en flytt, mitt i separationen från mamman.
En mamma anser att den bortgågna dottern betydde mer för henne än dom resterande 3 barnen.
Genom att göra samma sak som sin dotter, ta sitt liv, hänga sig, och tro att nån form av "återförening",
skulle ställa allt till rätta. Men icke.
HUR I HELVETE KAN MAN VARA SÅ EGOISTISK???
Jag är så arg på dig.
Även fast du brytt dig så mycket om oss.
Dina 3 barn bodde här med oss när vi fick beskedet.
Tur var väl det.
Medan VI gick omkring och visste hela tiden, med gråten i halsen, "Barnen har ingen mamma längre"
Allt du tänkte på va att återförenas med henne.
Du klandrade dig själv för hennes död.
Du fick spel. Blev sjuk. Gjorde dumma grejjer. Igen.
Men du tänkte aldrig så långt som att du faktiskt har 3 barn till att leva för.
Som behöver dig, som frågar efter sin mamma.
Nu vet dom, nu har vi berättat, att du va sjuk, och att du dog av din sjukdom.
Dom vet oxå att du, precis som deras storasyster aldrig, aldrig mer kommer tillbaka.
Men dom förstår inte.
Dom förstår inte varför du inte ville leva för dom, med dom, hos dom.
Dom förstår inte att deras mamma valde döden framför 4 liv.
Jag är vekligen tacksam för dom stunder jag fått med dig.
Men jag kan inte sluta vara arg.
Och jag är tacksam att barnen va här när de hände, att jag kände att jag gjorde nått bra för deras skull,
mitt i allt kaos, som dom va helt ovetandes om.
Vi höll ihop deras tillvaro, gjorde roliga saker, kramades, sjöng, lekte, badade osv.
Samtidigt som man satt stundvis med ögonen fulla av tårar för deras skull.
Jag älskar dom här barnen, verkligen.
Och jag hoppas att dom nån gång kommer inse; att de ALDRIG nånsin va deras fel.
Jag tror inte att du Peter, läser de här.
Men jag vill ändå att du ska veta att jag hoppas verkligen du orkar.
Jag hoppas du kämpar.
Att du kommer tillbaka till den Peter vi alla saknar.
Barnen älskar dig.
Dom har bara dig kvar.
De blir kämpigt, men de går.
Sen är det mycke tankar och känslor i hela kroppen.
Bra som dåliga.
Men jag överlever.
Har dövat och puttat undan massor.
Ska försöka orka sen, men inte nu.
Hör av mig sen imorn eller så.
Kommer tillbaka till sthlm runt 23.30-00.30
Hej