T0KA - Tankar från mig & livet.

jag mår sjukt dåligt just nu.
gråter massor.
äter i stort sett ingenting.
röker för mycket.
dricker vatten & gråter ännu mer.
sitter o kollar på mina tabletter som de är mening att jag ska ta vid såna här tillfällen.
de hade vart enkelt att kasta i sig dom o försvinna ett tag, glömma.
och nej, jag har varken dödslängtan eller självmordstankar.
jag tycker bara de här är sjukt jävla jobbigt.
jag vill att allt ska vara bra.
att jag ska må bra.
att alla andra ska må bra.
så mycket att jag glömmer mej själv hela tiden.
puttar undan Anette och allt vad välmående heter.
satt o funderade på vad jag hade käkat sen jag åkte.
de va lite grillat i lördags,
en tortilla i söndags.
en näve vindruvor i måndags.
och idag tvingade jag i mig några flingor o lite yoggi o nu ikväll en pizzabit.
allt bara växer i munnen.
inget går ner.
inte ens kaffe.
jag sitter med min 1½L LOKA flaska och röker.
va ute en sväng förut.
alldeles knäsvag.
synrubbningar pga förlite näring.
reaktionsförmågan har jag nog oxå tappat nånstans.
höll på att svettas bort och fick nästan släpa mig fram.
de va då jag undrar va fan jag håller på me.
varför straffar jag mig själv?
eller gör jag det?
är de kroppens sätt att skrika varningssignaler om att jag måste ta tag i mig själv?
eller att nån annan måste ta tag i mig....
folk verkar iaf fatta att de är allvar nu.
"de är inte likt dig, du är alltid så stark, du är alltid glad, du ser alltid till att allt funkar, du är alltid positiv..."

JA, jag är stark.
Jag är glad.
Jag är positiv.

Men jag orkar inte mer!
Klart jag orkar.
Men jag måste få ladda om.
Hitta tillbaka till mig själv.

Så snälla låt mig få göra de.
Sen kommer jag tillbaka.
Förhoppningsvis.

jag håller på att gå sönder.
totalt. jag är så trasig i både hjärta och själ just nu.
mitt liv kastades upp och ner på en handvändning.
bara för jag va ärlig, öppnade käften, förklarade.
just nu vet jag varken in eller ut.
jag bara står och trampar.
tror jag måste bort ett tag, och hitta mig själv igen.
för nånstans på vägen så försvann jag.
precis som känslorna, eller ja, många av dom iaf.
jag ger & ger & ger & ger.
jag ger för att jag VILL & jag tycker om att ge på olika sätt.
det är sån jag är.
men vad får jag för det?
"bra, va duktig du är, skitbra, du tar tag i allt, ser till att allt funkar, du är så bra..."
vad är de som är så jävla svårt att göra nått för MIN skull?
ingen som kan slita tag i mig o säga; "hey nu drar vi, de här kommer du uppskatta"
jag vet att jag har jävligt svårt o få tummen ur, men de har sina orsaker det oxå.
jag har knappt ätit sen i fredags.
skakar.
torr i munnen.
försökte döva mig med rödvin igår.
de gick inge vidare.
vilket jag redan visste.
de va ett prakt exemplar på hur man INTE ska hantera sina känslor.
jag vet inte hur de här ska fortgå.
OM de ens ska de.
22:a aug. kl.13 kanske jag får fler svar.
who know's.
jag har börjat ge upp hoppet om det mesta känns de som.
och de är inte den person jag är.
jag ger aldrig upp.
men att känna sig så jävla ensam, bland så många underbara människor funkar inte.
ensam är stark, men inte hur länge som helst.

jag har blivit iskall.
slutat bry mig, OM MIG SJÄLV.
det är en varningsklocka.
den ringer inte, den klämtar högre än alla världens klockor just nu.

Ja, nu har vi vart borta i 16 dar.
Och den sk. "semestern" blev ju långt ifrån vad vi hade tänkt oss.
Blekinge va mer än bra. Mamma, pappa, småbröder.
Hade verkligen saknat dom massor!!!

Har knappt hunnit med nån kontakt med omvärlden, bara fokus på de som hänt här.
Har verkligen inte haft tid, o när jag haft tid har jag inte orkat.
Men det har ändå vart bra, trots allt.
Nu befinner vi oss i Grönhögen, södra Öland.
Åker hem, tillbaka till Sthlm ikväll.

Den här semesterna kan summeras med enkla ord; Död, känslor, organiserat kaos, värme & stress.

4 barn har längre ingen mamma.
En 14årig dotter är sen 2år redan död.
Självmord.
Den äldsta av småbarnen är 3, snart 4 år.
En pappa står ensam kvar, mitt i en flytt, mitt i separationen från mamman.
En mamma anser att den bortgågna dottern betydde mer för henne än dom resterande 3 barnen.
Genom att göra samma sak som sin dotter, ta sitt liv, hänga sig, och tro att nån form av "återförening",
skulle ställa allt till rätta. Men icke.

HUR I HELVETE KAN  MAN VARA SÅ EGOISTISK???
Jag är så arg på dig.
Även fast du brytt dig så mycket om oss.
Dina 3 barn bodde här med oss när vi fick beskedet.
Tur var väl det.
Medan VI gick omkring och visste hela tiden, med gråten i halsen, "Barnen har ingen mamma längre"
Allt du tänkte på va att återförenas med henne.
Du klandrade dig själv för hennes död.
Du fick spel. Blev sjuk. Gjorde dumma grejjer. Igen.
Men du tänkte aldrig så långt som att du faktiskt har 3 barn till att leva för.
Som behöver dig, som frågar efter sin mamma.
Nu vet dom, nu har vi berättat, att du va sjuk, och att du dog av din sjukdom.
Dom vet oxå att du, precis som deras storasyster aldrig, aldrig mer kommer tillbaka.
Men dom förstår inte.
Dom förstår inte varför du inte ville leva för dom, med dom, hos dom.
Dom förstår inte att deras mamma valde döden framför 4 liv.

Jag är vekligen tacksam för dom stunder jag fått med dig.
Men jag kan inte sluta vara arg.
Och jag är tacksam att barnen va här när de hände, att jag kände att jag gjorde nått bra för deras skull,
mitt i allt kaos, som dom va helt ovetandes om.
Vi höll ihop deras tillvaro, gjorde roliga saker, kramades, sjöng, lekte, badade osv.
Samtidigt som man satt stundvis med ögonen fulla av tårar för deras skull.
Jag älskar dom här barnen, verkligen.
Och jag hoppas att dom nån gång kommer inse; att de ALDRIG nånsin va deras fel.

Jag tror inte att du Peter, läser de här.
Men jag vill ändå att du ska veta att jag hoppas verkligen du orkar.
Jag hoppas du kämpar.
Att du kommer tillbaka till den Peter vi alla saknar.
Barnen älskar dig.
Dom har bara dig kvar.
De blir kämpigt, men de går.

---

Sen är det mycke tankar och känslor i hela kroppen.
Bra som dåliga.
Men jag överlever.
Har dövat och puttat undan massor.
Ska försöka orka sen, men inte nu.

Hör av mig sen imorn eller så.
Kommer tillbaka till sthlm runt 23.30-00.30

Hej

Hela dan har jag gått runt o trott de va lördag!

Mitt försvunna pass kom till rätta i morse, UNDERBART!
Så jag kunde hämta ut mitt nya idkort idag.. tjoho!

Sen har vi besök av Calle och hans lilla (stora numera) Chantelle!
1år sen vi sågs sist, skitkul att träffa dom igen.
Både Isak o Chantelle sover nu, jag ska kolla tider när jag ska åka till jobbet imorn.
O Pelle o Calle sitter i soffan me bärbara och teven.

Och på onsdag åker vi ÄNTIGEN ner till mina kära föräldrar och syskon.
Saknar dom massor!

Hej gott folk.
Idag tar jag mig i kragen.
Borde duscha, men har inte orkat, ÄN!
Ska försöka komma ut en sväng, men de är fan varmare ute än inne.
Fruktansvärt kvavt o jävligt.
Men man ska väl inte klaga nu när värmen äntligen behagat att komma tillbaka!
Ska ta en cigg, sen hoppa in i duschen.
Och även försöka klara dagen utan tabletter.
På återseende!

Jag är fysiskt tömd idag.
Har verkligen gjort ALLT för att ha tankarna på annat.
Har vart på toppen humör och haft massa energi.
Städat hela köket, satt upp köksredskapslisten, dammsugit o svabbat alla golv, tvättat massa maskiner, vattnat alla blommor, busat massor med Isak, vart ute och gått i 2½h, åkt och handlat, busat ännu mera.
De kändes skitbra, blev fint här hemma och luktade gott.
Men vid 19 tog de stopp.
Allt gick bara neråt.
Som jag skrev tidigare, JAG mår bra, men kroppen spelar inte enligt mina regler.
Och det är inget jag kan kontrolera, eller jo, till viss del.
Jag har fått tabletter utskrivet och en diagnos ställd.
Men pga dom här jävla pillerna blir de bråk här hemma.
ABSOLUT inget jag varken förtjänar eller orkar med.
JAG ÄR VUXEN.
JAG HAR SJÄLVDISTANS &
JAG HAR SJÄLVDISCIPLIN!!
(och jag vet hur de funkar & hur man hanterar de)
Det hade jag inte förut.
Jag känner mig själv, vet hur jag funkar, och jag VET att just nu, mår jag inte bra.
Om det går att lösa TILLFÄLLIGT med tabletter, så fine, låt gå.
Men ingen annan ska faan komma o tala om för mig hur jag mår och ska leva mitt liv.

Så snälla, behöver inte fler motgångar.
Jag behöver er som mest nu.
Även om jag råkar vara en pain in the ass just nu,
så snälla, orka med mig lite till.

Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. 
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. 
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. 
Vi frågar oss, vem ska jag vara? 
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar? 
Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara?  
Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. 
Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet för att andra människor inte ska känna sig osäkra. 
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. 
Den finns inte bara i några av oss, utan i alla. 
Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma. 
När vi befrias från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra.

det är kaos just nu.
mycke skit som händer i min kropp.
bollas mellan läkare o sjukhus.
trots de mår JAG bra, anette mår bra.
men inte kroppen.