12 Januari 2008
Och när man dessutom får bekräftat att det är de också.
När ett förhållande är kompromisslöst på ena sidan & bara fel på den andra.
När den ena parten bara stänger in sig, klagar, tycker att den andra inte räcker till.
Det är då jag börjar fundera på hur fan jag fungerar & hur jag orkar, hur jag ska göra & när.
VARFÖR jag går emot mina egna principer.
----
Jag vill liksom inte ha några förlåt, eller "krypa-till-korset-grejjer".
Jag vill ha ärlig åtrå & VILJAN att ha ett fungerande förhållande från båda håll.
Jag vill bli uppskattad, jag vill bli sedd, jag vill bli hörd, jag vill bli respekterad & accepterad.
Precis på samma sätt som jag uppskattar, ser, hör, respekterar & accepterar.
De e fan inte mycke begärt i ett förhållande som är grundat på att två personer vill leva tillsammans.
Men tydligen så är det visst att begära för mycket.
Eftersom jag inte duger.
Även om jag ändrar på mig, på endel saker (tillvägagångssätt, utförande etc).
HUR FAN SKA JAG GÖRA DÅ?
Det här ÄR jag.
Älska mej för den jag är - Inte för den du VILL att jag ska vara!
Livet är för kort för att man ska leva i ett olyckligt förhållande. Ingen människa blir hel genom att leva så. Tänk på dig själv för en gång skull, gumman. Kram
du e stark du klarar dig på egen hand, skit i idioter och på dom som behandlar dig som inte känns rätt! du är bättre en så, å du vet hur man lever livet, låt inte andra styra det
ibland mår man bättre av att vara ensam!
Tänk på dig själv gumman! Du ska må bra, de är viktigaste! Sedan allt annat löser sig, ovaset vad lösningen är!
Jag tycker som du skriver att du är du, man ska inte behöva ändras att vara en annan person för att en sambo ska vara nöjd det är ju sjukt! Ibland blir det inte som man har tänkt sig och det är precis samma sak här!
Är någonting helt dött??
Finns det inget positivt att hitta ??
Eller har man bara kommit till en återvändsgräns ??
Att vara ifrån varandra ett tag kan ge en mera kött på bennen om vad båda 2 egentligen känner och vad man egentligen vill....