Lördag
Imorse åkte vi till Karolinska Sjukhuset.
Sjukt jobbigt möte, träffade N.
Har ju skjutit upp de där så länge, har velat träffa honom,
men inte kunnat hantera situationen.
Det va över 1 år sen vi träffade honom.
Mycket har hänt med honom på 1år.
Han sitter i rullstol, är förlamad från midjan och neråt.
Sluddrar en massa pga alla mediciner, han mår inte bra alls.
Han har gått upp i vikt, men han såg trots allt sund och pigg ut.
Han e ju faktiskt allt samma gamla N ändå, om man bortser från allt de där.
Men ändå vet jag ju innerst inne att sjukdomen har honom i sina klor.
Läkarna vet ju inte varför eller hur, dom vet bara ATT och VAD den gör.
Först benen, sen armarna, sen tarmarna & sist lungorna som resulterar i döden.
Helt jävla sjukt.
N av alla människor.
VARFÖR just han liksom.
Trots all skit så skrattar han, ser framåt, planerar i den mån han kan.
Så mycket vilja i den där kroppen!
Isak tyckte om N, han skrattade, busade en massa.
N tyckte lika mkt om Isak.
De va skönt att se, men lite svårt att förklara för Isak bara!
Nej, de är massa jobbiga saker nu!
Lite FÖR mkt.
2v till flytt, jag räknar dagar!